Arne Gustafsson - Mig finner Ingen

Det är ju inte så konstigt att man i sina bilder eller dikter eller andra uttryck efter en tid upplever att de är något annat än det man först avsåg.
En dag ringer fotografen Arne Gustafsson mig och säger att han mitt i natten fick något som han vill likna vid en uppenbarelse.

På varje bild som han har tagit till det här projektet så känner han igen sig själv. Han kunde placera varje bild i sitt eget minnesskåp. Han känner känslomässigt igen den värld som han har fotograferat. Den är hans.
Även om det är slitet så kan man säga att han kanske omedvetet sökt sig själv och låtit de egna känslorna bestämma vad han önskar innerst inne. Han känner också med de nya bilderna att han blivit starkare när han nu vågat träda ut och berätta om sina svårigheter.
I brevet som kommer någon dag senare beskriver han sin från barndomen hämmande blyghet, rädsla och osäkerhet, om läs – och skrivsvårigheter.

Det har nu gått 28 år sedan Arne fick diagnosen carcinoid, en form av cancer på levern. Behandling sattes in och räddade honom i ”sista stund”.
På hösten 2012 upptäcktes ytterligare en form av cancer, en aggressiv levercancer. Han opererades strax före jul 2012. En tredjedel av levern togs bort. Operationen upplevde Arne som mycket påfrestande.

För mer än ett år kom Arne och jag fram till att vi skulle göra ett projekt med Maria Buhre, som är bildkonstnär och som bor strax utanför Jönköping. Arbetsnamnet var Jag vill göra dig till stjärna.
Projektet har gått igenom olika faser och slutligen fick utställning och bok namnet Mig finner ingen, efter Carl Jonas Love Almquists Tintomaras sång i Drottningens juvelsmycke.
Boken är naturligtvis främst en fotobok.
Texterna är inga kommentarer till eller förklaringar av fotografierna.
Kanske kan de förstärka en lust och trotsighet hos dem som ser och läser boken.
Poesin eller berättandet, om man så vill, ligger både i bilderna och i orden, ett slags poetiskt rum som domineras av känslor, kärlek, död, liv.

Goy Persson