Patrik Larsson - Det knappt märkbara

Bilder som viskar

Människan söker ordning och reda i sin tillvaro genom att städa och sortera. I naturen tycks det mesta bygga på motsatsen. I smått och stort råder olika stadier av kaos. Och kanske är det i detta motsatsförhållande som vi hittar grunden till vår uppfattning om vad som är vackert. I ett kärr med träd och buskar som bygger svårframkomliga nätverk med grenar som spretar åt alla håll har de flesta svårt att se att något äger naturlig skönhet. Däremot finns hos många en längtan till en vårbäck som sprudlande tar sig fram genom en nyutslagen lövskog.
Även vi fotografer är utrustade med olika känslor för vad som är vackert. Många landskapsfotografer strävar efter att skildra det mest iögonenfallande. Även om man främst vill föreviga sådana scenerier för egen del, vet man också att de bilderna får flest beundrare.
För att bilder från mindre omhuldade miljöer ska hamna i rampljuset fordras det fotografer som gör sig till tolk för dessa, fotografer som inte bara söker den lättaste, den snabbaste vägen.
För Patrik Larsson är det en angelägen sak att visa att det finns en annan skönhet, en skönhet som vi måste tränas till att tycka om, anstränga oss för att upptäcka. Hans bilder ropar inte efter uppmärksamhet. De viskar snarare. Han rör sig helst i marker som de flesta går förbi. Inte sällan handlar det om partier de flesta betraktar som ointressanta och därför undviker, eller passerar när de är på väg till ett förutbestämt resmål där det som lockar i någon mening är sevärt.
I enstaka bilder kan det vara svårt att beskriva den skönhet Patrik Larsson söker. Men i en serie bilder, som i denna bok, kommer inte bara naturens mångformighet fram, utan också det faktum att även ”skräpmarker” har något att erbjuda. Förmågan att lyfta fram det undanskymda så att vi ser det och tar det till oss har inte vem som helst. Den som skildrar måste vara besjälad av sin uppgift. Veta vad som söks och ana vad en serie bilder ska resultera i.
Författaren Björn Berglund skrev i ett tidigt nummer av tidskriften Camera Natura att ”Allt för många naturfotografer springer omkring i markerna och letar efter något de inte kan hitta därför att de inte letar på samma gång under sin egen hud.”
Fotografen Sune Jonsson uttryckte något liknande i en artikel 1968: ”God fotografi blir alltid till i den punkt, där man själv står som människa. Det betyder att objektiven endast är en förlängning och fördjupning av fotografens personliga sätt att se och skapa relationer till omvärlden. Det räcker egentligen inte att han har ämnen. Ämnena måste vara en del av fotografen själv.”
Patrik Larssons motivvärld är en del av honom själv. Gång på gång har han återvänt till sina motiv för att att ge en röst åt det som inte har egen talan. Han har stannat upp inför det smått kaotiska i träd- och växtriket. Han har gått nära. Han har gått närmre. Mött mossor och lavar som garnerat några nedfallna träd bland spirande ormbunkar. Han har sett omgivningen med konstnären öga. Försökt mejsla fram en annan skönhet, nå fram till naturen sådan den är.
Landskapet runt om oss är i ständig förändring, men i Patrik Larssons motivvärld verkar tiden ha stannat upp. Ibland har han funnit det som verkar övergivet och bortglömt. Han har låtit naturen själv bestämma vad som ska hända. Många av de miljöer han fotograferat verkar leva i ett slags tillstånd av vacuum, som om de väntade på att bli utnyttjat av människan på något sätt. Eller kanske tvärtom, skyddade i reservat och nationalparker för att få ett långvarigt skydd. Om framtiden för dessa vet varken fotografen eller vi något, men bilderna blir därigenom tidlösa.
Patrik Larsson har i sina fotografier utelämnat spåren av djur och människor men hittat stillheten i det som växer och långsamt växlar i utryck. Ibland är färgerna nedtonade och sparsamma., andra gånger sprakar de till. Bilderna får därigenom ett dokumentärt uttryck, blir uppriktiga.
Patrik Larsson går sin egen väg och håller fast vid sitt eget bildspråk. Hans bilder är inte bara personliga de har också något angeläget att berätta.

Tore Hagman