Jag har varit på ett antal begravningar på Skogskyrkogården och alltid reflekterat över platsens värdighet inför denna sorg den rymmer vid dessa tillfällen – hur väl landskapet och byggnaderna harmonierar med platsen och de känslor som kan väckas efter en begravningsakt.
Men Skogskyrkogården fungerar på fler plan än så; den inte bara harmonierar, den ger också något mer till besökaren. En stillsam promenad runt gravkvarteren, bland de mångtaliga tallarna och ljuset som sipprar mellan deras grenar för att sedan fortsätta upp till Almhöjden med dess känsla av rymd – och hopp – ger näring åt själen.
Att det mitt bland den förgängelse som representeras av gravstenarna också finns något som växer, både bokstavligt och symboliskt, ur det som inte längre lever. För mig är Skogskyrkogården lika mycket liv som död.
Avsikten med denna bok har inte varit att göra en dokumentation i traditionell bemärkelse, snarare att förmedla just den känsla och den stämning jag upplever på platsen under den tid jag själv allra mest föredrar att besöka Skogskyrkogården: höst och vinter.
//Peter Eriksson