Att öppna Oneiromance är som att finna en lönndörr till ett skymningsland som
lockar och förför. Det leder sinnet mot mellanrummet, en plats där de levande
och de döda, i en märklig symbios med växtriket, kan se varandra som genom
mörkt glas, och tala med varandra – vilse i drömmar. Det finns en känsla av
varsel i vissa passager där text och bild möts, men också sidor där lekfullheten
tycks lika outsläcklig som hoppet.
I en tid som känns så definierad av förlust kan det tyckas riskabelt eller undvikande
att ta sin tillflykt till drömmar eller melodier, men den väg som Trinidad föreslår går
just mot eskapism. I drömmar och vad de avslöjar för oss kan vi befinna oss i
samtal med oss själva och därmed, i andra världar, kanske föreställa oss en annan
verklighet i vår.