Örjan Henriksson - Örjan Henriksson

Fotografi. Kan man vara passionerat förälskad i fotografi? Ja fövisso, intill gränsen besatt av dess mystik och det levande material som silvret, pappret och filmen tillsammans utgör.
Möjligheten att koncentrerat bli ett med det skeende som pågår framför kameran. Att kunna stanna upp i en fraktion av tiden och föreviga den; att äga ögonblicket. Lika fascinerande är det att se andras fotografier, och rent fysiskt få se det de såg i det ögonblick de valde att fånga. Mötet med motivet. Att komma så nära att det verkligen känns, inte nödvändigtvis fysiskt; att bli absolut närvarande. Att, totalt passionerad i det ögonblicket som bilden tas, bli ett med sitt motiv.

Fotografen Arnold Newman frågade mej en gång varför jag fotograferar. ”För att det är det bästa jag vet”, svarade jag. ”Fel”, svarade Mr Newman. ”För att jag älskar det”, spädde jag på. ”Fel svar”, replikerade Mr Newman. ”För att det är min passion”, blev min sista utväg. ”Rätt”, svarade Mr Newman: ”Du kan inte fotografera med bara ett stort engagemang, det måste vara totalt, som i passionen.”
”Förresten”, fortsatte han, ”det finns inga bra bilder men det finns bilder som funkar och de som inte funkar.” En befriande tanke i den fåfänga jakten på det perfekta som så ofta, om än inte alltid, blir så dött och så alldeles onödigt.

Ur boken: 'Möten med människor. Kanske det mest hisnande området inom fotografin för mej. Få tillgång till en människas tid, genom kameran komma så nära och via linsen för ett ögonblick mötas på ett förunderligt sätt. En god vän och viktig person i mitt liv, Anders Petersen, sa en gång: 'Glöm inte att mötet är det viktiga. Korten, om det blir några, är bara bonusen.' Att som fotograf sluta upp att vara just fotograf och bara njuta av mötet med en annan människa, låta sej intas av henne och bländas av hennes storhet som varelse.'

Text på svenska och engelska.